Jag har inte den vackraste kroppen, men jag vet iallafall en som uppskattar den. Jag har inte de bästa humöret, men mina vänner & familj vet hur de ska hantera det. Jag slösar gärna mina pengar, men jag har allt jag kan be om.
Kanske inte de finaste ögonen, men jag kan se. Kanske inte det största hjärtat, men jag har plats att älska. Kanske inte de vackraste leendet, men jag kan få andra att le. ...Kanske inte de mest efterlängtade benen, men jag kan stå. Och varje gång jag fallit, så har jag rest mig upp igen. Det handlar inte om hur många gånger du faller, utan om hur många gånger du är villig att resa dig & försöka igen. Det finns inget som är omöjligt, bara omöjliga personer. Det finns inget som är jobbigt, bara lata människor. Jag kanske inte går ut med de högsta betygen, jag kanske slutar som en städerska. Men jag lever hellre fattigt, i vetskap om att jag försökt & gjort mitt bästa. Jag kanske slutar upp ensam, men ensam är också stark. Folk tittar på mig & ser misslyckande, jag tittar på dom & ser olycka. Jag misslyckas hellre pga att jag levt mitt liv. Än att lyckas & känt mig inlåst i en bubbla i hela min skolgång.